Jag somnade oerhört glad. Människan hade faktiskt frågat om jag ville gå på promenad idag och jag svarade självklart ja. Tid och plats bestämdes och überglädje klottrades ner på MSN innan jag tänkte att det är nog bäst att jag slutar innan jag sprängs.
Imorse blev långsam och seg. Övade lite hiragana/katakana men inte alls ambitiöst. Lyssnade på nya blandskivan med tema promenader från min kära syster. Sålänge min CD-spelare kan läsa den så är den mys att ha på. Spelade mycket kent på gitarr innan jag slevade i mig spaghetti och köttfärssås. Så gick jag hemifrån.
Han stod och väntade. Det blev fyra timmars promenerande i skogen, fram och tillbaka. Pratade om allt och inget. Jag retades som vanligt. Det hela var jättemysigt. Fingrarna halvstela, tårna isbitar. Vandrandes i snön. Om det hade serverats middag hos honom ikväll hade han tydligen definitivt bjudit hem mig. Nu väntar han tills ett annat tillfälle. Så att jag kommer då också. Adieu:et vid bussen var alldeles för kort.
Jag undrar om han någonsin fick sagt det han behövde prata med mig om.
1 comment:
Shit vad ditt liv kretsar runt Snubben med stort S. Så är det att vara ovisst kär. Himmel och bajs.
Tack för att du kommenterar min blogg, jag blir alltid lika glad =)
Du måste komma hit snart och spela alfapet! ;)
Kram!
Post a Comment