Nu har jag anlänt till Fukuoka och till rummet där jag ska bo under resten av min tid här. Här är det varmt med strålande sol och tydligen nära till havet - jag har än så länge bara sett det på avstånd. Rummet är definitivt till belåtenhet, särskilt efter att ha köpt en tjockiskudde till sängen. Här finns snabbt internet, balkong, garderob och en hel massa yta. Huset är bara ett år gammalt så allting är jättemodernt och fräscht. Jag delar badrum och kök med tre stycken 18-åriga japanskor, även om bara två har visat sig hittills. Jag gör mitt bästa för att prata med dem men de är så fruktansvärt blyga! Efter att ha fått en donut från tjejen som jag pratat mest med idag så fick hon dock en svensk souvenir (gotlandsfår!) så man får hoppas att ryktet sprider sig och de andra också inser att det finns minst en bra anledning att lära känna mig!
Vi kom fram hit igår och fick nyckel, studentkort, passerkort och ett tjockt kuvert. Vi fick även sängkläder, täcke och madrass. Sedan bar det av till en annan stadsdel för att skaffa alien registration cards och national health insurance - det vill säga en hel del byråkrati! Vi tre svenskar och fyra vietnameser klarade oss dock igenom alla papper och återvände efter en tur till mataffären. Nu har jag ketchup, makaroner och korv. En sådan tur trodde jag inte att jag skulle ha! Men mina förväntningar på korven är rätt låga och ännu har jag inget salt till pastan.
Idag väcktes jag av ett meddelande på japanska som jag senare fick reda på var information om att brandlarmet skulle testas under dagen. Jag duschade med kallvatten, då jag inte fick igång varmvattnet. Övade sedan lite kanji och skrev brev innan jag mötte Cajsa och Maria i lobbyn och vi tog kopior på våra pass innan vi åkte in till stadskärnan. Där handlade jag galgar och sax samt tog purikura, för sådant där är bra att ha.
Jag har nu träffat 4 vietnameser och 4 indoneser. Det har lett till att jag redan kan namnet på 8 av 18 internationella studenter! Detta inklusive mig själv, men ändå. En rumskompis och 10 medstudenter more to go! Har även fått mail från min JD-Mate som ska hjälpa mig med allt det praktiska och hon verkar vara jättesnäll. Jag har höga förhoppningar på tiden här och är glad att det redan har börjat!
*här dröjer det cirka 15 minuter*
Det ringde på dörren och där var besök! En thailändare som heter Marita kom och hälsade på med sjögräs från Korea så jag bjöd in henne och vi satt och pratade vid köksbordet ett tag. Ibland är livet härligt okomplicerat!
Wednesday 28 September 2011
Sunday 25 September 2011
Skuggor av liv
Tre sekunder av vitt ljus följda av öronbedövande tystnad. Stank av bränt hår. Flygande glassplitter. Fruktansvärd hetta. Smält hud, varande fingrar och en obarmhärtig törst. Synliga ben, klibbande klädtrasor. Ett öde landskap, kroppar i floden. Rop som hörs överallt utan att man kan hjälpa. Ett fallande regn färgat svart. En ödelagd stad, förstörda liv. 140 000 av 350 000, de flesta ungdomar som var utomhus. De flesta aldrig identifierade. En rädsla som aldrig försvinner. Splitter som växer ut ur kroppen flera år senare. En ensamhet och en hopplöshet. En oro och en önskan. Aldrig igen. Ingen mer.
Ja, just det, vi var på Hiroshima Peace Memorial Museum idag. Det påminde mig om varför jag är emot kärnvapen.
Ja, just det, vi var på Hiroshima Peace Memorial Museum idag. Det påminde mig om varför jag är emot kärnvapen.
Wednesday 21 September 2011
Maiko-jakt
Idag har vi snoozat i en timme, trötta i ben efter vandringar och tjocka i magarna efter gårdagens kakbuffé på Sweets Paradise. Det var en underbar upplevelse, då man under 1,5 timme fick klämma i sig så mycket mat och godsaker man kunde i en rosaröd hjärtmiljö. Det blev en halv tallrik god pasta, en fjärdedel broccoli (grönsaker är jättedyrt i Japan!) och andra fjärdedelen pyttesmå körsbärstomater. Sedan började det roliga: otaliga små fyrkantiga bakelser, bananslem, tårtor, kakor, popcorn, mjukglass! Vi tog det säkra före det mindre så och vandrade runt lite i butikerna (som säljer almanackor med kalorikartor och näsporsplåster) innan vi tog oss upp på taket av det sju våningar höga shoppingcentret för att åka i deras röda pariserhjul med en väldigt fin och neonig nightview över Osaka.
I söndags åkte vi till Yamashina efter att ha ätit mina sista chocopan. Där träffade vi Rumiko och Mitsuya och tog tunnelbanan till centrala Kyoto. Till lunch blev det en stor bricka med japansk mat - bland annat fyra stycken runda, pastellfärgade bollar som visade sig vara olika ostar, en sushibit gömd i ett blad, grönsaker i en rosa äggkopp samt restaurangens specialitet: en uppvärmd skål där vi fick göra vår egen tofu genom att hälla i pyttelite vatten, blanda med en sked, vänta tre minuter och sedan börja fiska upp grötliknande slemklumpar som vi sedan doppade i en vinägerblandning. Skumt, men inte helt fel och framförallt inte det värsta som serverades där.
Sedan bar det av till ett tempel på toppen av en gigantisk kulle. Där hade man fin utsikt och dåliga odds att klara av att blundande gå tjugo meter mellan två specifika stenar utan att stöta in i folk, vilket var lite sorgligt då man i så fall skulle finna den stora kärleken. Vi safe:ade genom att hälla lite vatten på en sten och buga oss, så jag kommer tydligen ha tur med kärleken i alla fall. Den lates way out! De hade även en helig källa av något slag - efter att ha köat i tio minuter så fick man ta en metallkopp-på-pinne och fånga en helig vattenstråle. Vattnet kunde man sedan tvätta händerna med och dricka. Koppen lämnades sedan tillbaka till ultraviolett bakteriedödande strålning. Spännande blandning av historiska platser och ny teknik, Japan.
I den delen av Kyoto gick det runt många unga tjejer med yukata, en trekvartsärmad sommarkimono, och en del med riktiga kimonos. En del var till och med sminkade som maikos, det vill säga geishas in training, men vi fick lära oss skillnaden mellan dessa. För det första så vägrar riktiga maikos att vara med på bild medan turistmaikos gärna posar med dig, för det andra så sminkar sig riktiga maikos till sent på kvällen. På grund av detta senare faktum så smög vi runt i mörka små gränder i Kyoto på maiko-jakt. Jag kände mig som någon från Crouching Tiger Hidden Dragon där jag med lågmäld röst smög runt i smala, träomringade gränder och kikade in i alla fönster vi gick förbi. Vi hittade dock ingen maiko. Men, och detta är ett stort men, jag köpte mig en egen yukata! Det var ett billigt paketpris och eftersom yukatasäsongen snart är över så är det inte garanterat att jag kan skaffa en i Fukuoka, så jag har gått runt i en ljusgul yukata med röd obi (magbälte), geta (japanska träskor) och en matchande handväska.
Efter att söndag kväll ha stressöverlämnat våra presenter till Rumiko och Matsuya när de skulle kliva på sitt tåg så var vi lämnade till vårt öde. Vi har gått till Shinsaibashi, Osakas största shoppinggata, där vi tog purikura (jag älskar det!) och vunnit en solfjäder i en arkadhall. Jag handlade även japanska DS-spelet "Ninokuni", som är ett samarbete mellan Ghibli och Level-5, begagnat för en billig penning. Och en jättefin ljusblå tvådelad klänning på Bodyline.
Igår hann vi förutom Sweets Paradise och pariserhjul även med att gå på Osakas akvarium Kayukan och titta på söta djur, skrämmande fiskar och gigantiska krabbor. Jag hann även prata med Palme på Skype, vilket var awesome men gjorde att jag började tänka på Sverige och vad jag lämnat bakom mig igen. Det var dock mer en kontemplativ än ångerfull tankegång och jag är fortfarande glad att vara här. Idag ska vi leta mobiltelefoner och ta mer purikura. Dags att försöka lista ut hur man sätter på sig lösögonfransar på bästa sätt - 'til next time!
I söndags åkte vi till Yamashina efter att ha ätit mina sista chocopan. Där träffade vi Rumiko och Mitsuya och tog tunnelbanan till centrala Kyoto. Till lunch blev det en stor bricka med japansk mat - bland annat fyra stycken runda, pastellfärgade bollar som visade sig vara olika ostar, en sushibit gömd i ett blad, grönsaker i en rosa äggkopp samt restaurangens specialitet: en uppvärmd skål där vi fick göra vår egen tofu genom att hälla i pyttelite vatten, blanda med en sked, vänta tre minuter och sedan börja fiska upp grötliknande slemklumpar som vi sedan doppade i en vinägerblandning. Skumt, men inte helt fel och framförallt inte det värsta som serverades där.
Sedan bar det av till ett tempel på toppen av en gigantisk kulle. Där hade man fin utsikt och dåliga odds att klara av att blundande gå tjugo meter mellan två specifika stenar utan att stöta in i folk, vilket var lite sorgligt då man i så fall skulle finna den stora kärleken. Vi safe:ade genom att hälla lite vatten på en sten och buga oss, så jag kommer tydligen ha tur med kärleken i alla fall. Den lates way out! De hade även en helig källa av något slag - efter att ha köat i tio minuter så fick man ta en metallkopp-på-pinne och fånga en helig vattenstråle. Vattnet kunde man sedan tvätta händerna med och dricka. Koppen lämnades sedan tillbaka till ultraviolett bakteriedödande strålning. Spännande blandning av historiska platser och ny teknik, Japan.
I den delen av Kyoto gick det runt många unga tjejer med yukata, en trekvartsärmad sommarkimono, och en del med riktiga kimonos. En del var till och med sminkade som maikos, det vill säga geishas in training, men vi fick lära oss skillnaden mellan dessa. För det första så vägrar riktiga maikos att vara med på bild medan turistmaikos gärna posar med dig, för det andra så sminkar sig riktiga maikos till sent på kvällen. På grund av detta senare faktum så smög vi runt i mörka små gränder i Kyoto på maiko-jakt. Jag kände mig som någon från Crouching Tiger Hidden Dragon där jag med lågmäld röst smög runt i smala, träomringade gränder och kikade in i alla fönster vi gick förbi. Vi hittade dock ingen maiko. Men, och detta är ett stort men, jag köpte mig en egen yukata! Det var ett billigt paketpris och eftersom yukatasäsongen snart är över så är det inte garanterat att jag kan skaffa en i Fukuoka, så jag har gått runt i en ljusgul yukata med röd obi (magbälte), geta (japanska träskor) och en matchande handväska.
Efter att söndag kväll ha stressöverlämnat våra presenter till Rumiko och Matsuya när de skulle kliva på sitt tåg så var vi lämnade till vårt öde. Vi har gått till Shinsaibashi, Osakas största shoppinggata, där vi tog purikura (jag älskar det!) och vunnit en solfjäder i en arkadhall. Jag handlade även japanska DS-spelet "Ninokuni", som är ett samarbete mellan Ghibli och Level-5, begagnat för en billig penning. Och en jättefin ljusblå tvådelad klänning på Bodyline.
Igår hann vi förutom Sweets Paradise och pariserhjul även med att gå på Osakas akvarium Kayukan och titta på söta djur, skrämmande fiskar och gigantiska krabbor. Jag hann även prata med Palme på Skype, vilket var awesome men gjorde att jag började tänka på Sverige och vad jag lämnat bakom mig igen. Det var dock mer en kontemplativ än ångerfull tankegång och jag är fortfarande glad att vara här. Idag ska vi leta mobiltelefoner och ta mer purikura. Dags att försöka lista ut hur man sätter på sig lösögonfransar på bästa sätt - 'til next time!
Saturday 17 September 2011
Hidarigawa wa raion desu
Jag tror knappt själv att det här är min andra dag i Osaka. Jag har hunnit med så mycket under den korta tid som jag har varit här att det liksom inte riktigt vill få plats mellan öronen på mig. Jag har kommit fram till vilka tre saker man ska satsa på om man som japan vill sälja saker till mig, att kendoträning i Japan låter extremt hotfullt och komiskt på samma gång, att Kyoto är vackert, onigiri jättepraktiskt och att vissa japaner är ekonomiskt övergenerösa.
Vill man sälja in något hos mig så ska man använda ett av följande saker: kanjitecknet för ko (fick mig att köpa tvål), katakanatecknen för miruku (mjölk, bröd) eller choco (choco-pan). På grund av detta så bestod min första frukost i Osaka av just mjölkbröd, chokladbröd, yoghurt och mjölk. Inte så illa pissat, skulle jag vilja hävda, och gör det även!
När jag och Maria tog oss en promenad till Osakas slott igår (för att vi inte fick lägga oss före 18 för att kunna komma i fas med tiden här) så träffade vi på en märklig gammal japansk gubbe. Han hade en cykel som han snabbt ställde ifrån sig när han såg oss och svettskakade hand med oss överentusiastiskt medan han undrade var vi kom ifrån. Sueeden, Finrando kom svaren och han skuttade nästan högt av glädje. Sedan bad han två andra turister (kanske kanadensare, eftersom de hade Europa-motiv på tröjorna) att ta ett kort på honom med oss på var sin sida. Vi gick med på detta och lät honom skaka hand igen (fast svetten redan överförts till min, så det var inte lika obehagligt) och så vinglade han därifrån. Allting ackompanjerades av ljudet från dojon vi stod framför - det lär som arga, upphetsade katter med ångest. Typ. Jag försökte spela in ljudet på min MP3 för att kunna använda på skräcklajv, men det var dessvärre svårfångat.
Idag var vi i Kyoto hela dagen med Japan-Marias föräldrar, Rumiko och Mitsuya. Det började med att vi tog fel tåg och inte hittade dem på Kyoto station (som är stor), men efter lite japansk konversation med en stationsanställd så löste det sig fint. Vi åkte romantiskt tåg uppför ett berg med en galen björnutklädd japan (som ropade "ABBA, Volvo, ABBA, Volvo" när jag berättade varifrån jag kom) och sedan flodbåt nerför igen. Det blev lite vattenstänk och Flume Ride-vibbar men var egentligen ganska lugnt och rumpplågande. Sedan fick vi se en bro som tydligen är känd från diverse TV-serier, äta en stor tallrik med japansk mat, varav nästan allt var vegetariskt och tofu (blergh), titta på en zen-trädgård i ösregn, se Kyotos skyline, själva grilla oxtunga och äta oxsvanssoppa på en koreansk restaurang och därefter lämna Rumiko för att återvända till hotellet. (Mitsuya ursäktade sig mellan ösregnet och Kyoto-utsikten.)
Jag älskar att all onigiri verkar vara billig, praktiskt, god och mättande och uppskattar att bli bjuden på allting, trots lite (väldigt smått) gnagande skuldkänslor.
Imorgon ska vi till Yamashina, en station efter Kyoto. Där ska vi antagligen titta på tempel och äta god mat; planen verkar inte vara helt fast. Jag hankar mig fram på min japanska och känner att det är jätteskönt att bli utsatt för det direkt, så att jag måste börja prata det redan nu. Det är relativt tomt på turistattraktionerna eftersom det antagligen kommer en tyfon i början av nästa vecka. Jag frågade Rumiko vad man ska göra om det kommer en tyfon. Svaret: Ja, vad gör man om det kommer en tyfon eller om det börjar regna i Osaka.. Akvariet, kanske?
Nu ska jag se om jag orkar ladda upp lite bilder på Dayviews - har lekt duktig Japan och fotat det mesta. Annars: 'til next time!
Vill man sälja in något hos mig så ska man använda ett av följande saker: kanjitecknet för ko (fick mig att köpa tvål), katakanatecknen för miruku (mjölk, bröd) eller choco (choco-pan). På grund av detta så bestod min första frukost i Osaka av just mjölkbröd, chokladbröd, yoghurt och mjölk. Inte så illa pissat, skulle jag vilja hävda, och gör det även!
När jag och Maria tog oss en promenad till Osakas slott igår (för att vi inte fick lägga oss före 18 för att kunna komma i fas med tiden här) så träffade vi på en märklig gammal japansk gubbe. Han hade en cykel som han snabbt ställde ifrån sig när han såg oss och svettskakade hand med oss överentusiastiskt medan han undrade var vi kom ifrån. Sueeden, Finrando kom svaren och han skuttade nästan högt av glädje. Sedan bad han två andra turister (kanske kanadensare, eftersom de hade Europa-motiv på tröjorna) att ta ett kort på honom med oss på var sin sida. Vi gick med på detta och lät honom skaka hand igen (fast svetten redan överförts till min, så det var inte lika obehagligt) och så vinglade han därifrån. Allting ackompanjerades av ljudet från dojon vi stod framför - det lär som arga, upphetsade katter med ångest. Typ. Jag försökte spela in ljudet på min MP3 för att kunna använda på skräcklajv, men det var dessvärre svårfångat.
Idag var vi i Kyoto hela dagen med Japan-Marias föräldrar, Rumiko och Mitsuya. Det började med att vi tog fel tåg och inte hittade dem på Kyoto station (som är stor), men efter lite japansk konversation med en stationsanställd så löste det sig fint. Vi åkte romantiskt tåg uppför ett berg med en galen björnutklädd japan (som ropade "ABBA, Volvo, ABBA, Volvo" när jag berättade varifrån jag kom) och sedan flodbåt nerför igen. Det blev lite vattenstänk och Flume Ride-vibbar men var egentligen ganska lugnt och rumpplågande. Sedan fick vi se en bro som tydligen är känd från diverse TV-serier, äta en stor tallrik med japansk mat, varav nästan allt var vegetariskt och tofu (blergh), titta på en zen-trädgård i ösregn, se Kyotos skyline, själva grilla oxtunga och äta oxsvanssoppa på en koreansk restaurang och därefter lämna Rumiko för att återvända till hotellet. (Mitsuya ursäktade sig mellan ösregnet och Kyoto-utsikten.)
Jag älskar att all onigiri verkar vara billig, praktiskt, god och mättande och uppskattar att bli bjuden på allting, trots lite (väldigt smått) gnagande skuldkänslor.
Imorgon ska vi till Yamashina, en station efter Kyoto. Där ska vi antagligen titta på tempel och äta god mat; planen verkar inte vara helt fast. Jag hankar mig fram på min japanska och känner att det är jätteskönt att bli utsatt för det direkt, så att jag måste börja prata det redan nu. Det är relativt tomt på turistattraktionerna eftersom det antagligen kommer en tyfon i början av nästa vecka. Jag frågade Rumiko vad man ska göra om det kommer en tyfon. Svaret: Ja, vad gör man om det kommer en tyfon eller om det börjar regna i Osaka.. Akvariet, kanske?
Nu ska jag se om jag orkar ladda upp lite bilder på Dayviews - har lekt duktig Japan och fotat det mesta. Annars: 'til next time!
Monday 12 September 2011
En ny favoritmaskin?
Hejhej,
Hur är det med dig? Med mig är det rätt bra. Klockan blir långsamt mer och lägenheten är mörk. Palme sover, eftersom han bara fick två timmars sömn i nättras, och jag upptäcker till mitt förtret att min nya, gigantiska laptop inte verkar vilja spela ljud i mina inkopplade hörlurar utan istället basunerar ut det i de inbyggda högtalarna. Jag känner att det bästa tillfället att undersöka detta närmare antagligen inte är just nu, utan jag får ha ljudet av och göra det bästa av situationen. Därav bloggar jag istället.
Den senaste tiden har varit väldigt bakgrundsintensiv - jag har tagit det lugnt om kvällarna och inte ansträngt mig avsevärt, men spänningen har ändå satt sig i axlarna och trängt in i tankegångarna. För på torsdag åker jag. Då tar jag mina då (förhoppningsfullt) omsorgsfullt packade väskor ombord på en Eslövs-buss, över till ett Öresundståg, kånkar av dem på Kastrup, checkar in den stora, stiger ombord på planet till Helsingfors, träffar Maria där och.. Sedan? Sedan går jag på ett plan till Osaka, Japan.
Jag har försökt förbereda mig så mycket jag kan, tror att jag får med det viktigaste:
Underhållning: 1/2 TB med TV-serier kombinerat med en HD-dator, diverse böcker, DSi
Nödproviant: Tre Malaco-påsar, Marabou-choklad, eventuellt chokladpuddingspulver
Presenter: Handmålad glasskål á Kosta Boda, 6 stycken Kojsalamm, diverse smågodis
Kläder: 2 par nya byxor, 3 par nya och varma strumpbyxor, vinterjacka, tröjor
Nödvändigheter: Alvedon och Postafen införskaffas imorgon, febertermometer, MP3
Övrigt: Digitalkamera, gekiga-böckerna, Lush-schampo, fint japanskt visum
På tal om digitalkameran - jag vet inte hur bra det kommer gå, men min tanke är i vilket fall som helst god i det här avseendet: jag tänker ladda upp bilder från Japan på Dayviews. Det ger folk en möjlighet att ha koll på mig på två fronter, även om jag valt att inte skaffa Facebook. Är man inte medlem på Dayviews så kan man skriva in det magiska lösenordet och se bilderna ändå. Detta hindrar även folk för att få panik för att "alla kommer att se den där avskyvärda bilden på mig" ty nix, lite reglage har jag. Lösenordet till de eventuellt jättemånga och jättefina bilderna är: kattbubbla. Utan punkt efteråt. Och nu ska jag bara skriva något irrelevant så att bara de som faktiskt läser märker att det står ett jättehemligt lösenord någonstans i mitten. Få se.. I helgen var jag på PeaceWorks projektutbildning "Sprid." där jag under två intensiva heldagar fick lära mig metoder och tips för att framgångsrikt planera och genomföra projekt. Det ni! Mina bilder bor här.
Jag hoppas att allting går vägen. Resfebern går i vågor men jag kan definitivt inte undfly den i det här stadiet. Ah! Ah! Ah! ..Men jag vet nog att det löser sig, till slut. Åh, jag vill bli kär i den här datorn. Dyra saker bör vara lättförälskningsbara.
Med vänlig hälsning,
Er Sonja
Hur är det med dig? Med mig är det rätt bra. Klockan blir långsamt mer och lägenheten är mörk. Palme sover, eftersom han bara fick två timmars sömn i nättras, och jag upptäcker till mitt förtret att min nya, gigantiska laptop inte verkar vilja spela ljud i mina inkopplade hörlurar utan istället basunerar ut det i de inbyggda högtalarna. Jag känner att det bästa tillfället att undersöka detta närmare antagligen inte är just nu, utan jag får ha ljudet av och göra det bästa av situationen. Därav bloggar jag istället.
Den senaste tiden har varit väldigt bakgrundsintensiv - jag har tagit det lugnt om kvällarna och inte ansträngt mig avsevärt, men spänningen har ändå satt sig i axlarna och trängt in i tankegångarna. För på torsdag åker jag. Då tar jag mina då (förhoppningsfullt) omsorgsfullt packade väskor ombord på en Eslövs-buss, över till ett Öresundståg, kånkar av dem på Kastrup, checkar in den stora, stiger ombord på planet till Helsingfors, träffar Maria där och.. Sedan? Sedan går jag på ett plan till Osaka, Japan.
Jag har försökt förbereda mig så mycket jag kan, tror att jag får med det viktigaste:
Underhållning: 1/2 TB med TV-serier kombinerat med en HD-dator, diverse böcker, DSi
Nödproviant: Tre Malaco-påsar, Marabou-choklad, eventuellt chokladpuddingspulver
Presenter: Handmålad glasskål á Kosta Boda, 6 stycken Kojsalamm, diverse smågodis
Kläder: 2 par nya byxor, 3 par nya och varma strumpbyxor, vinterjacka, tröjor
Nödvändigheter: Alvedon och Postafen införskaffas imorgon, febertermometer, MP3
Övrigt: Digitalkamera, gekiga-böckerna, Lush-schampo, fint japanskt visum
På tal om digitalkameran - jag vet inte hur bra det kommer gå, men min tanke är i vilket fall som helst god i det här avseendet: jag tänker ladda upp bilder från Japan på Dayviews. Det ger folk en möjlighet att ha koll på mig på två fronter, även om jag valt att inte skaffa Facebook. Är man inte medlem på Dayviews så kan man skriva in det magiska lösenordet och se bilderna ändå. Detta hindrar även folk för att få panik för att "alla kommer att se den där avskyvärda bilden på mig" ty nix, lite reglage har jag. Lösenordet till de eventuellt jättemånga och jättefina bilderna är: kattbubbla. Utan punkt efteråt. Och nu ska jag bara skriva något irrelevant så att bara de som faktiskt läser märker att det står ett jättehemligt lösenord någonstans i mitten. Få se.. I helgen var jag på PeaceWorks projektutbildning "Sprid." där jag under två intensiva heldagar fick lära mig metoder och tips för att framgångsrikt planera och genomföra projekt. Det ni! Mina bilder bor här.
Jag hoppas att allting går vägen. Resfebern går i vågor men jag kan definitivt inte undfly den i det här stadiet. Ah! Ah! Ah! ..Men jag vet nog att det löser sig, till slut. Åh, jag vill bli kär i den här datorn. Dyra saker bör vara lättförälskningsbara.
Med vänlig hälsning,
Er Sonja
Subscribe to:
Posts (Atom)
