Aji-no-moto

Idag åkte vi utbytingar på field study till två olika fabriker. Den första tillverkade karashi mentaiko, som är som stark kaviar från Alaska Pollock. De importerar äggstockarna från Ryssland, USA eller Hokkaido och sorterar dem för att sedan krydda och frysa dem innan de säljs för en dyr penning. Det besöket var väl inte jättespännande, men vi fick provsmaka en del olika sorter och fick lite snacks med oss hem. Lunch åts på en bufférestaurang som bara har lokalproducerade varor - dubbelt gott, alltså! Deras svamp var gudomlig och deras äppeljuice inte fy skam den heller. Men det är det senare besöket som knäpper i mina nervändar.

Nästa stopp var Aji-no-moto, en av de största aminosyrefabrikerna i världen. Jag vet inte om det bara är jag som är paranoid när det kommer till stora (vinstdrivande) företag, men det började bli obehagligt redan när bussen stannade innanför området för att släppa på vår guide. Hon förklarade mycket artigt att ingen fotografering på området var tillåten och att vi skulle titta på fabriken från bussen. Därefter fick bussen köra oss cirka 30 meter till en lektionssal. Där blev vi utsatta för propaganda för att äta aminosyror och ombads sedan prova på skillnaden på misosoppans smak med och utan smakförstärkaren. Detta trots att hon aldrig förklarade vad burkarna egentligen innehöll. Med risk att ha blivit förvandlad till en minion gick vi på bussen igen. Från fönstren kunde vi se halvförfallna byggnader, ånga som steg upp ur marken och stora behållare. Därefter släpptes vi av vid ett fabriksmuseum på området - där fanns matförpackningar i skyltskåp och diverse tester. Tre av oss blev ombedda att smaka på tre olika pulver och säga hur de smakade, innan vi fick prova aminosyresmink, testa vårt blodtryck och få chansen att äta gratis hälsopulver av aminosyror. När vi fick tillfälle att gå på toaletten fick vi strikta order om att inte gå tillbaka till bussen eller någon annanstans utan komma tillbaka direkt. När vi i slutet gavs en goodiebag med egendomlig sportdryck och soppulver ville jag bara därifrån.

Nej, jag har inte så bra koll på debatten om aspartam och dess eventuella bieffekter, jag vet bara att ämnet diskuterats flitigt i Sverige i och med lättdrycker och dylikt. Men det gör mig ändå illa till mods att stora grupper av människor släpps in via buss för att lyssna på enbart positiva saker om att tillsätta aminosyror i maten. Debatten, som tidigare pågått i Japan men tydligen nästan tystnat, nämndes inte med ett ord under turen. Det känns som att det hade varit positivt för dem att påpeka att det slutgiltigt bevisats att det inte är farligt - men om detta inte hände för att de inte kan eller för att de inte vill är svårt att veta.

Bussresan hem var dock trevlig, med Jens Lekman i MP3-spelare. Väl framme på campus igen ombads jag ensam stiga av bussen så att Cajsa kunde be de andra utbytesstudenterna om "a small favour". Cajsa har något lurt på gång! Fick även ett paket från Sverige idag, det ligger och jäser till på söndag. Så det har varit en finfin dag med mycket god mat och nu återstår det bara kanji- och filmplugg resten av kvällen. Och imorgon beräknas min nya, bautahäftiga, superduperfina och röda vänsterhänta halvakustiska gitarr ankomma! Jag kan knappt bärga mig.

Saker jag saknar

Jag saknar att ha Palme i närheten. Jag saknar att kunna köpa halloumi och färdiga köttbullar. Jag saknar värmen inomhus, särskilt den som värmer golven. Jag saknar att kunna beställa prenumerationer på internet. Jag saknar att ta ett SJ-tåg någonstans bara för att jag vill. Jag saknar de svenska djurparkerna. Jag saknar KRAV- och rättvisemärkta varor. Jag saknar skyltar med romerska bokstäver. Jag saknar de svenska lövhögarna. Jag saknar utbudet av spel på engelska. Jag saknar att inte en del av min inkomst går till min pension. Jag saknar att bli inbjuden till underliga fester. Jag saknar filmkvällar med vänner. Jag saknar ställen som säljer grillad istället för friterad kyckling. Jag saknar riktiga mackor med riktiga pålägg. Jag saknar IKEA och idén bakom. Och jag saknar Gotland, den finaste platsen i världen.

Förutom att sakna saker så har jag mest tillbringat min tid med att vara förkyld. Efter ett besök till "Sweet's Paradise" (ja, den gudomliga sötsaksbuffén) i fredags så har jag varit småkrasslig. I lördags åkte jag ändå till Kyudaisai, det största universitet i Kyushus universitetsfestival. Där fanns det förvånande många a capella-grupper samt dansare som var lika bra på att dansa som Trix är på att trixa. Vad gör man på universitet nuförtiden?

Jag vet vad man borde göra - studera. Imorgon har jag mitterminsprov på japanskan och jag nöter glosor som bara den, med mer eller mindre konstiga tankegångar. Hur kommer man ihåg "nobasu", att sträcka på sig? Förstås eftersom det är det man gör när det inte kommer någon buss. "Nobiru" då, hur långt hår eller längd sträcker sig? Man sitter ju och drar i håret när man inte får någon öl. Et cetera et cetera. Det kommer nog gå bra, bara jag kommer på lika psykade kopplingar till de andra orden. Jag har trots min sjukdom hunnit med att analysera "Ringu", så jag ska bara till biblioteket och skriva ut min uppsats före lektionen idag.

Imorgon ska vi till en riktig sumoturnering här i Fukuoka, så jag hoppas att jag hinner bli friskare tills dess. Mår jag bra i helgen så ska jag även träffa min värdfamilj för andra gången. Undrar vad de har planerat för oss?

Tachibana Mountain

Det här har varit en av de konstigaste dagarna på länge! Men låt mig börja från början. För flera dagar sedan började Maria påpeka att hon ville klättra i berg. Då min fot mår bättre och man känner sig ytterst instängd i sitt lilla rum, var jag mer än villig att följa med. Igår kväll övertygade vi även den tyska Emiko att följa med, och så begav vi oss av i morse vid klockan 11. I väntan på bussen vid Kashii station så gick vi in i en bokhandel, där jag köpte en barnbok med en förkortad Disney-version av "Alice i Underlandet" som hade furigana och rätt enkelt språk. Kanske att jag kommer kunna läsa en japansk bok helt själv! Köpte den främst för att ha något att läsa till frukosten - det är extrem brist på engelskspråkiga tidningar här.

Vid bussens ändstation hittade vi inte bara sharonfrukts- och kiwiträd utan även en väg upp till berget. Med galandet av arga tuppar och en bakgrundsscen bestående av enorma spindelnät med tillhörande spindlar samt fält med förfallna fågelskrämmor bådade vår vandring gott. Sedan började det. Smala stigar där det ibland fanns trappor, ibland bara rötter. Brant uppåt och knaggligt neråt. Efter en timmes intensiv vandring blev det picknicklunch på en bänk - teriyakiburgare och pannkaka för min del. 300 meter uppåt senare var vi äntligen på toppen! Vi kunde se toppen på alla närliggande berg samt, långt bort i fjärran, taket till vår sporthall. Segern firades med chokladbröd och vila. Nu återstod bara vandringen neråt igen! Eller?

Luften blev kallare medan vi gick neråt och benen skakade av ansträngning där vi snubblade fram. Då möter vi, helt oförhappandes, en av japansklärarna på skolan! Ingen av oss har honom som lärare, men vi har alla haft ett konversationstest med honom, OPI style. (Jag blev för övrigt "Intermediate High", en rätt smickrande grupp att tillhöra. Får se om jag kommit upp till "Advanced Beginner" på nästa test i mars!) Han har munskydd á en riktig japan och verkar inte besvärad av sin klättring. Efter lite artigt småprat går han uppåt och vi neråt. Men var var vi nu egentligen? Inte var det stället vi kom ifrån i vilket fall. Väl nere vid en större väg bestämde vi oss för att svänga höger och leta efter en buss. En busstation hittade vi inte, men däremot en liten affär! Ivriga att se om vi skulle bli bjudna på något och kunna fråga om vägen gick vi dit. Och ja, nog fick vi något att äta alltid! En gigantisk bit sötpotatis, kaffe (vatten för mig) samt varsin mandarin. Vi fick lyssna på hennes berättelser om sin son och hans barn som hon Skype:ar med varje vecka, köpte en påse mandariner och gav oss iväg enligt hennes instruktioner.

Efter en kortare promenad kom vi fram till ett tempel där vi hittade illaluktande frukt, fina löv och en enorm trappa. Raskt gick vi uppför och fick se bamburötter för första gången, intill altaret. Sedan var tanken att gå på templets toalett innan vi fortsatte - men vem kommer då, om inte läraren igen! Han är lite förvånad över att se oss, men ger oss varsin mandarin som han köpt "lite längre bort" (snälla tanten!) och vi tackar ödmjukt och tar emot. Vi har alltså fått 6 mandariner gratis vid det här laget. Sedan påpekar han att det är för långt att gå tillbaka till universitetet därifrån och cyklar till närbutiken för att fråga varifrån bussarna går. Visar sig att de går en gång i timmen lite längre bort och han lämnar oss. Vi går. Och går. Och går. Och tror inte att vi är på rätt väg men se, en buss! Som åker förbi oss. 5 minuter senare kommer vi till hållplatsen och inser att den går en gång i timmen på söndagar. Det är kallt. Vi är trötta. Och vi har ingen aning alls om riktigt var vi är någonstans. Men då! Ett ungt par med en stor bil som de agerar lokaltaxi med erbjuder oss skjuts tillbaka. Efter lite funderande tar vi tacksamt emot erbjudandet och får skjuts hela vägen tillbaka till universitetet - och ja, det var alldeles för långt för att man skulle kunna gå. Vi tackade dem så mycket och gav dem 2 mandariner innan vi utmattade gav oss av till våra respektive rum. Vilken dag, vilket äventyr och vilken mandarinmakt!

Övrigt roligt som har hänt? Jag fick det mest awesome paketet från Sverige igår med ingredienser till godsaker, choklad samt en stor flock med får. Det var fantastiskt. Jag fick även reda på att de kuponger jag fick vid invigningen av "Krispy Kreme" (det fantastiska donutstället) ger mig 12 gratis munkar, om än bara en åt gången. Jag betalade alltså 15 kronor för två munkar, i och med att jag hade en gratiskupong sedan tidigare, och fick dessutom 12 gratis munkar till! Hujeda mig, sockerlycka.

I fredags gick jag även ut och "klubbade" med en del andra utbytingar. På den första klubben var det dock förbjudet att dansa, så vi betalade 100 kronor i inträde för att sitta och försöka låta bli att gunga för mycket till dansmusiken medan vi smuttade på varsin drink. Sedan började jakten på ett nytt ställe - det visade sig (på klubben "Happy Cocks") att en lokal lag har förbjudit dans på klubbar. Snopna och aningen förfärade letade vi efter ett disco och fick en beskrivning till en hophop-klubb där man fick dansa. Så vi hängde större delen av natten på ett dansgolv á 90-tal (med discokula!) och DJs och cigarettrök, innan vi åt ett mål mat på en 24/7-restaurang i väntan på nästa buss hemåt. Vi kom hem vid 7 på morgonen och lördagen blev en slappdag med TV-serier och tvätt. Men jag gör saker, i alla fall!

Åh, jag har även börjat spela "Zelda: Phantom Hourglass". Det är jättemysigt!

At the time of the Golden Seal

Nu har det gått ett tag sedan sist. Jag har haft relativt fullt upp hela tiden och har hittat på diverse galenskaper här i fjärran östern. Idag var jag till exempel ganska upptagen - i morse köpte jag och Maria flygbiljetter hem från Tokyo, även om vi inte fick sittplats på samma flyg. Efter en frukost bestående av gröt (länge sedan!) och flytande choklad (som inte var jättegod) begav vi oss in till sta'n. Vi handlade på billiga klädaffären Shimamura, jag hämtade ut mina nya glasögon (jag kan se saker!) och vi hann även gå lite vilse innan vi återvände hemåt. Där hade jag 40 minuter på mig att laga och äta lunch samt byta om till "bekväma kläder". I sporthallen hade tyskläraren nämligen en lektion i hur man dansar traditionell, japansk Noh-dans. Tyvärr så var han inget vidare som pedagog och det blev mest stelt och förvirrat. Därefter hade jag 15 minuter på mig att byta om än en gång, nu för att gå på "fest". "Festen" hade väldigt mycket CISV-känsla över sig. Vi höll lite presentationer om våra länder och några modiga sjöng a capella innan vi blev indelade i grupper med ett stort papper och en tuschpenna och ombads skriva ner vad som skulle förbättra våra liv här i bostadshuset. Jag fick ställa mig upp och presentera vår plansch, då vi var de enda som skrivit på engelska och japanerna inte vågade prata engelska inför folk. Det hela verkar dock ha resulterat i att jag blivit kändis! All pratar med mig och verkar plötsligt tycka väldigt bra om mig. Det känns som att jag har blivit accepterad in i deras samhälle på något vis och det är fint. Eller så är det, som Maria tror, bara på grund av mina nya glasögon.

I övrigt har jag tittat klart på "United States of Tara" och har ensamma kvällar börjat titta på "L Word". När Maria kommer förbi och snyltar belgiska tryfflar så trågglar vi oss igenom "The Misfits", som hittills är ganska sämpig. Idag åt jag även den kanske godaste munken i mitt liv på ett ställe som delar ut två kuponger för en gratis munk för varje man betalar för. Beroende, here I come! Åh, och jag har börjat läsa "Shogun". Den har redan varit mig till nytta och jag har fattat tycke för den.