Gemytlighet

Jag skulle ha blivit jätterik i onsdags. Sådär riktigt, redigt svinrik. En sådan där som man puttar på för att den har så sjukt mycket mer pengar än en själv. Någon som skulle ha ett kliniskt rent hem med praktiska planlösningar. Men ödet var emot mig och andras avundsjuka infinner sig icke för min sparbössa. Låt mig berätta om min otur! På väg från blodgivningen slogs jag plötsligt av en sanning. Ifall jag gick till kiosken på högra sidan av Drottningsgatan när man går nerför Carolina-backen och där köpte en trisslott, skulle jag med största säkerhet vinna 50 000 kronor i månaden i 25 år. Det är 5 000 att spendera varje månad, 20 000 att spara och 25 000 till välgörenhet! Allt var redan planerat, nu återstod det bara att köpa lotten och vinna. Skriva sms till Palme där det stod "Lite som sovmorgon i 25 år! :D" med en sådan där otypisk (för mig) smiley. Med ett leende sköt jag upp dörren. Jag hade två hundralappar i plånboken, men för 25 kronor skulle jag bli rikemansknös.
- Hej! Säljer ni lotter här?
- Nej, tyvärr. Mannen som halvt rest sig upp sätter sig ner igen.
Min blick irrar från disken till tuggummipaketen. Mina pengar! Min vinst! Min framtid!
- Synd, får jag ur mig.
Sedan vänder jag mig långsamt om och går mot dörren. Jag hör knappt när kassören säger ett tveksamt "hejdå". Kanske att han undrade varför jag gick in till deras kiosk som inte hade Svenska Spel-flagga när kiosken på andra sidan av vägen skyltade stolt med sin svartgula Triss-flagga. Kanske att han undrade vem jag var. Jag har mer tur på lotterier än på lotter. Grubblandet fortsätter angående ifall jag har råd med ett ljudkort och Cubase 5.

I fredags gick jag på konsert med Billie the Vision and the Dancers! (Jag gick inte -med- dem, det var de som uppträdde.. You get it.) Efter mycket om och men gick jag inte med Anna och Sofie, inte med Roger och inte med Vero, som åkte hem idag. Jag gick däremot med mig Fniss, vilket ägde. Före konserten passade jag även på att träffa Emil. Det blev mer pizza än fika till slut, men köttfärs och räkor går ihop. Billies förband It's a musical var riktigt bra. Träffa John, Gustav och Lars igen efter spelningen också trevligt. Fick dansa och sjunga av mig rejält på konsert där medianåldern lär ha varit 15-16. Som en tur tillbaka till högstadiet!

Igår såg jag en film av Ang Lee som hette "Eat drink man woman". Det var en av de relationskomedier han gjorde före filmer som "Crouching tiger hidden dragon" och den var jättebra.

Jag har funderat på en sak. Metoden att slicka på mat för att få den för sig själv? Ibland har jag märkt att den tycks fungera i mer kräsna kretsar. Men om man är känd och har en massa fans i närheten.. Får det då inte omvänd effekt? Att om man vill ha något ska man helst inte ens ta i det? Man får anställa personliga matare, nästan som forna tiders munskänkar, gå runt med skyddshandskar.

Fönstret är öppet, det doftar nästan vår.