Ibland när man har tråkigt i skolbiblioteket och redan pluggat till spanskläxförhöret och gjort svenskuppgiften tar man fram ett papper ur matteblocket och plitar ner något.
I en annan verklighet tappar jag bort orden
Öppnar munnen för dig men du hör ingenting
Du ser bara mina läppar som försöker forma
Förklaringen till varför vi aldrig pratar
Jag ser missmod i din blick och hur du sakta vänder
På klacken och för att gå ifrån min gestikulation
Så faller jag mot markens gråblöta asfalt
Drar jacka, klänger ben, håller dig fast med våld
I minusgrader tränger mörkret innanför huden
I minusgrader är din stålhätta stum kyla
Mot kinden och det krasar, min mun full av blod
Du går därifrån och vänder dig aldrig om
Men mitt spräckta käkben och blodbadande tunga
Ger mig av ren chock tillbaka talförmågan
Flera hundra meter bort försvinner din gestalt
Jag viskar: jag tror inte att det funkar mellan oss
Hör vinden fnysa åt den stora underdriften
Känner varma blodet rinna nedför häpen haka
Ner i kragen, vita tröjan färgas röd
Jag vill den ska bli lila för att påminna om
Din röst när solnedgången färgar himlen
När dina hesa händer smeker mig under tunna lakan
Kvar är blodet, kvar är tröjan, borta du med rostfritt stål
Kvar är jag på marken, lycklig
Att jag till slut hann säga dig
Vad jag insett om oss två
Innan slutet kom
Fått tillbaka fler prov, det har gått bra för mig. Imorgon ska jag till Eslöv igen!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment