Hidarigawa wa raion desu

Jag tror knappt själv att det här är min andra dag i Osaka. Jag har hunnit med så mycket under den korta tid som jag har varit här att det liksom inte riktigt vill få plats mellan öronen på mig. Jag har kommit fram till vilka tre saker man ska satsa på om man som japan vill sälja saker till mig, att kendoträning i Japan låter extremt hotfullt och komiskt på samma gång, att Kyoto är vackert, onigiri jättepraktiskt och att vissa japaner är ekonomiskt övergenerösa.

Vill man sälja in något hos mig så ska man använda ett av följande saker: kanjitecknet för ko (fick mig att köpa tvål), katakanatecknen för miruku (mjölk, bröd) eller choco (choco-pan). På grund av detta så bestod min första frukost i Osaka av just mjölkbröd, chokladbröd, yoghurt och mjölk. Inte så illa pissat, skulle jag vilja hävda, och gör det även!

När jag och Maria tog oss en promenad till Osakas slott igår (för att vi inte fick lägga oss före 18 för att kunna komma i fas med tiden här) så träffade vi på en märklig gammal japansk gubbe. Han hade en cykel som han snabbt ställde ifrån sig när han såg oss och svettskakade hand med oss överentusiastiskt medan han undrade var vi kom ifrån. Sueeden, Finrando kom svaren och han skuttade nästan högt av glädje. Sedan bad han två andra turister (kanske kanadensare, eftersom de hade Europa-motiv på tröjorna) att ta ett kort på honom med oss på var sin sida. Vi gick med på detta och lät honom skaka hand igen (fast svetten redan överförts till min, så det var inte lika obehagligt) och så vinglade han därifrån. Allting ackompanjerades av ljudet från dojon vi stod framför - det lär som arga, upphetsade katter med ångest. Typ. Jag försökte spela in ljudet på min MP3 för att kunna använda på skräcklajv, men det var dessvärre svårfångat.

Idag var vi i Kyoto hela dagen med Japan-Marias föräldrar, Rumiko och Mitsuya. Det började med att vi tog fel tåg och inte hittade dem på Kyoto station (som är stor), men efter lite japansk konversation med en stationsanställd så löste det sig fint. Vi åkte romantiskt tåg uppför ett berg med en galen björnutklädd japan (som ropade "ABBA, Volvo, ABBA, Volvo" när jag berättade varifrån jag kom) och sedan flodbåt nerför igen. Det blev lite vattenstänk och Flume Ride-vibbar men var egentligen ganska lugnt och rumpplågande. Sedan fick vi se en bro som tydligen är känd från diverse TV-serier, äta en stor tallrik med japansk mat, varav nästan allt var vegetariskt och tofu (blergh), titta på en zen-trädgård i ösregn, se Kyotos skyline, själva grilla oxtunga och äta oxsvanssoppa på en koreansk restaurang och därefter lämna Rumiko för att återvända till hotellet. (Mitsuya ursäktade sig mellan ösregnet och Kyoto-utsikten.)

Jag älskar att all onigiri verkar vara billig, praktiskt, god och mättande och uppskattar att bli bjuden på allting, trots lite (väldigt smått) gnagande skuldkänslor.

Imorgon ska vi till Yamashina, en station efter Kyoto. Där ska vi antagligen titta på tempel och äta god mat; planen verkar inte vara helt fast. Jag hankar mig fram på min japanska och känner att det är jätteskönt att bli utsatt för det direkt, så att jag måste börja prata det redan nu. Det är relativt tomt på turistattraktionerna eftersom det antagligen kommer en tyfon i början av nästa vecka. Jag frågade Rumiko vad man ska göra om det kommer en tyfon. Svaret: Ja, vad gör man om det kommer en tyfon eller om det börjar regna i Osaka.. Akvariet, kanske?

Nu ska jag se om jag orkar ladda upp lite bilder på Dayviews - har lekt duktig Japan och fotat det mesta. Annars: 'til next time!