Skuggor av liv

Tre sekunder av vitt ljus följda av öronbedövande tystnad. Stank av bränt hår. Flygande glassplitter. Fruktansvärd hetta. Smält hud, varande fingrar och en obarmhärtig törst. Synliga ben, klibbande klädtrasor. Ett öde landskap, kroppar i floden. Rop som hörs överallt utan att man kan hjälpa. Ett fallande regn färgat svart. En ödelagd stad, förstörda liv. 140 000 av 350 000, de flesta ungdomar som var utomhus. De flesta aldrig identifierade. En rädsla som aldrig försvinner. Splitter som växer ut ur kroppen flera år senare. En ensamhet och en hopplöshet. En oro och en önskan. Aldrig igen. Ingen mer.

Ja, just det, vi var på Hiroshima Peace Memorial Museum idag. Det påminde mig om varför jag är emot kärnvapen.