Tachibana Mountain

Det här har varit en av de konstigaste dagarna på länge! Men låt mig börja från början. För flera dagar sedan började Maria påpeka att hon ville klättra i berg. Då min fot mår bättre och man känner sig ytterst instängd i sitt lilla rum, var jag mer än villig att följa med. Igår kväll övertygade vi även den tyska Emiko att följa med, och så begav vi oss av i morse vid klockan 11. I väntan på bussen vid Kashii station så gick vi in i en bokhandel, där jag köpte en barnbok med en förkortad Disney-version av "Alice i Underlandet" som hade furigana och rätt enkelt språk. Kanske att jag kommer kunna läsa en japansk bok helt själv! Köpte den främst för att ha något att läsa till frukosten - det är extrem brist på engelskspråkiga tidningar här.

Vid bussens ändstation hittade vi inte bara sharonfrukts- och kiwiträd utan även en väg upp till berget. Med galandet av arga tuppar och en bakgrundsscen bestående av enorma spindelnät med tillhörande spindlar samt fält med förfallna fågelskrämmor bådade vår vandring gott. Sedan började det. Smala stigar där det ibland fanns trappor, ibland bara rötter. Brant uppåt och knaggligt neråt. Efter en timmes intensiv vandring blev det picknicklunch på en bänk - teriyakiburgare och pannkaka för min del. 300 meter uppåt senare var vi äntligen på toppen! Vi kunde se toppen på alla närliggande berg samt, långt bort i fjärran, taket till vår sporthall. Segern firades med chokladbröd och vila. Nu återstod bara vandringen neråt igen! Eller?

Luften blev kallare medan vi gick neråt och benen skakade av ansträngning där vi snubblade fram. Då möter vi, helt oförhappandes, en av japansklärarna på skolan! Ingen av oss har honom som lärare, men vi har alla haft ett konversationstest med honom, OPI style. (Jag blev för övrigt "Intermediate High", en rätt smickrande grupp att tillhöra. Får se om jag kommit upp till "Advanced Beginner" på nästa test i mars!) Han har munskydd á en riktig japan och verkar inte besvärad av sin klättring. Efter lite artigt småprat går han uppåt och vi neråt. Men var var vi nu egentligen? Inte var det stället vi kom ifrån i vilket fall. Väl nere vid en större väg bestämde vi oss för att svänga höger och leta efter en buss. En busstation hittade vi inte, men däremot en liten affär! Ivriga att se om vi skulle bli bjudna på något och kunna fråga om vägen gick vi dit. Och ja, nog fick vi något att äta alltid! En gigantisk bit sötpotatis, kaffe (vatten för mig) samt varsin mandarin. Vi fick lyssna på hennes berättelser om sin son och hans barn som hon Skype:ar med varje vecka, köpte en påse mandariner och gav oss iväg enligt hennes instruktioner.

Efter en kortare promenad kom vi fram till ett tempel där vi hittade illaluktande frukt, fina löv och en enorm trappa. Raskt gick vi uppför och fick se bamburötter för första gången, intill altaret. Sedan var tanken att gå på templets toalett innan vi fortsatte - men vem kommer då, om inte läraren igen! Han är lite förvånad över att se oss, men ger oss varsin mandarin som han köpt "lite längre bort" (snälla tanten!) och vi tackar ödmjukt och tar emot. Vi har alltså fått 6 mandariner gratis vid det här laget. Sedan påpekar han att det är för långt att gå tillbaka till universitetet därifrån och cyklar till närbutiken för att fråga varifrån bussarna går. Visar sig att de går en gång i timmen lite längre bort och han lämnar oss. Vi går. Och går. Och går. Och tror inte att vi är på rätt väg men se, en buss! Som åker förbi oss. 5 minuter senare kommer vi till hållplatsen och inser att den går en gång i timmen på söndagar. Det är kallt. Vi är trötta. Och vi har ingen aning alls om riktigt var vi är någonstans. Men då! Ett ungt par med en stor bil som de agerar lokaltaxi med erbjuder oss skjuts tillbaka. Efter lite funderande tar vi tacksamt emot erbjudandet och får skjuts hela vägen tillbaka till universitetet - och ja, det var alldeles för långt för att man skulle kunna gå. Vi tackade dem så mycket och gav dem 2 mandariner innan vi utmattade gav oss av till våra respektive rum. Vilken dag, vilket äventyr och vilken mandarinmakt!

Övrigt roligt som har hänt? Jag fick det mest awesome paketet från Sverige igår med ingredienser till godsaker, choklad samt en stor flock med får. Det var fantastiskt. Jag fick även reda på att de kuponger jag fick vid invigningen av "Krispy Kreme" (det fantastiska donutstället) ger mig 12 gratis munkar, om än bara en åt gången. Jag betalade alltså 15 kronor för två munkar, i och med att jag hade en gratiskupong sedan tidigare, och fick dessutom 12 gratis munkar till! Hujeda mig, sockerlycka.

I fredags gick jag även ut och "klubbade" med en del andra utbytingar. På den första klubben var det dock förbjudet att dansa, så vi betalade 100 kronor i inträde för att sitta och försöka låta bli att gunga för mycket till dansmusiken medan vi smuttade på varsin drink. Sedan började jakten på ett nytt ställe - det visade sig (på klubben "Happy Cocks") att en lokal lag har förbjudit dans på klubbar. Snopna och aningen förfärade letade vi efter ett disco och fick en beskrivning till en hophop-klubb där man fick dansa. Så vi hängde större delen av natten på ett dansgolv á 90-tal (med discokula!) och DJs och cigarettrök, innan vi åt ett mål mat på en 24/7-restaurang i väntan på nästa buss hemåt. Vi kom hem vid 7 på morgonen och lördagen blev en slappdag med TV-serier och tvätt. Men jag gör saker, i alla fall!

Åh, jag har även börjat spela "Zelda: Phantom Hourglass". Det är jättemysigt!