Aji-no-moto

Idag åkte vi utbytingar på field study till två olika fabriker. Den första tillverkade karashi mentaiko, som är som stark kaviar från Alaska Pollock. De importerar äggstockarna från Ryssland, USA eller Hokkaido och sorterar dem för att sedan krydda och frysa dem innan de säljs för en dyr penning. Det besöket var väl inte jättespännande, men vi fick provsmaka en del olika sorter och fick lite snacks med oss hem. Lunch åts på en bufférestaurang som bara har lokalproducerade varor - dubbelt gott, alltså! Deras svamp var gudomlig och deras äppeljuice inte fy skam den heller. Men det är det senare besöket som knäpper i mina nervändar.

Nästa stopp var Aji-no-moto, en av de största aminosyrefabrikerna i världen. Jag vet inte om det bara är jag som är paranoid när det kommer till stora (vinstdrivande) företag, men det började bli obehagligt redan när bussen stannade innanför området för att släppa på vår guide. Hon förklarade mycket artigt att ingen fotografering på området var tillåten och att vi skulle titta på fabriken från bussen. Därefter fick bussen köra oss cirka 30 meter till en lektionssal. Där blev vi utsatta för propaganda för att äta aminosyror och ombads sedan prova på skillnaden på misosoppans smak med och utan smakförstärkaren. Detta trots att hon aldrig förklarade vad burkarna egentligen innehöll. Med risk att ha blivit förvandlad till en minion gick vi på bussen igen. Från fönstren kunde vi se halvförfallna byggnader, ånga som steg upp ur marken och stora behållare. Därefter släpptes vi av vid ett fabriksmuseum på området - där fanns matförpackningar i skyltskåp och diverse tester. Tre av oss blev ombedda att smaka på tre olika pulver och säga hur de smakade, innan vi fick prova aminosyresmink, testa vårt blodtryck och få chansen att äta gratis hälsopulver av aminosyror. När vi fick tillfälle att gå på toaletten fick vi strikta order om att inte gå tillbaka till bussen eller någon annanstans utan komma tillbaka direkt. När vi i slutet gavs en goodiebag med egendomlig sportdryck och soppulver ville jag bara därifrån.

Nej, jag har inte så bra koll på debatten om aspartam och dess eventuella bieffekter, jag vet bara att ämnet diskuterats flitigt i Sverige i och med lättdrycker och dylikt. Men det gör mig ändå illa till mods att stora grupper av människor släpps in via buss för att lyssna på enbart positiva saker om att tillsätta aminosyror i maten. Debatten, som tidigare pågått i Japan men tydligen nästan tystnat, nämndes inte med ett ord under turen. Det känns som att det hade varit positivt för dem att påpeka att det slutgiltigt bevisats att det inte är farligt - men om detta inte hände för att de inte kan eller för att de inte vill är svårt att veta.

Bussresan hem var dock trevlig, med Jens Lekman i MP3-spelare. Väl framme på campus igen ombads jag ensam stiga av bussen så att Cajsa kunde be de andra utbytesstudenterna om "a small favour". Cajsa har något lurt på gång! Fick även ett paket från Sverige idag, det ligger och jäser till på söndag. Så det har varit en finfin dag med mycket god mat och nu återstår det bara kanji- och filmplugg resten av kvällen. Och imorgon beräknas min nya, bautahäftiga, superduperfina och röda vänsterhänta halvakustiska gitarr ankomma! Jag kan knappt bärga mig.