Svettpärlor

Sollentuna station, tiotiden på kvällen.

Svärta lyser ur hennes ögon. Hon undrar förstrött om det är skönhet. Tankar om jobbet brusar i bakhuvudet och försöker ta mer plats i hennes domnade hjärna. När hon låter dem göra det börjar hon mumla allt hon sagt under dagen för sig själv, klipper längre samtal i bitar och limmar ihop dem igen. Ibland är det ett helvete att jobba i butik. Kunder som skriker i örat på en medan man lugnt förklarar varför det är på ett visst vis och att det inte går att ändra på. Stressen från veckan i övrigt är som ett extra lager skinn. Det tynger ner henne och skaver sakta sönder hennes tillvaro. Hon minns den närstående utmaningen. Som det är nu känns det som att om hon skulle lyckas, skulle glädjen inte infinna sig. Om hon däremot inte skulle lyckas med det hon företagit sig skulle hela tillvaron raseras. Dimman i hjärnan konstaterar konsekvenserna och tar sig sedan an att återigen bearbeta dagen. Ett onödigt arbete, när den ändå inte lyckas skilja dagarna från varandra. De har blivit alltför lika den senaste tiden. Det de har gemensamt är en timmes effektiv fritid per dag. Den tiden är den enda hon kommer ihåg. Om två veckor tar det mesta tillfälligt slut. Datumet skönjs som en oas. En välbehövlig oas där hon äntligen får falla ihop och förhoppningsvis lyckas hälla ut alla tankar, lite i taget, tills kannan är tom och något helt annat kan få plats. Något vackert och lätt, istället för det tunga och gråskaliga. Hon hoppas på frihet. En slutgiltig frihet.