Trots mitt samvetes gnagande oro
Skiner mörkret på oss inatt
Månen syns dunkel mot bleknande skymning
Som ett svart i allt det vita
Dimman som inte är där sjunker långsamt
Nedåt i asfaltens skrovliga yta
För att landa på botten av staden vi bor i
I vatten som aldrig skall drickas
Uppför kullarna stiger forsen
Från regnet i rännstenars uthuggna fåra
Det samlas på toppen emellan dess stenar
Ett hav som man inte kan korsa med båt
Neonljusen släcks och ridån har fallit
Då kryper skuggorna fram
De krälar i luften och svävar på marken
Tills dagen blir natt än en gång
No comments:
Post a Comment